Jag följer med vår vän E till stadsdelen där hen (!) gör sina fältstudier. Området ligger på andra sidan stan och heter Bilpiela. Hit har inte moderniseringen och förnyelsen av staden nått, utan stadsdelen består mestadels av traditionella rundhus i lera med grästak. I mitten av varje huskomplex finns en gård där de flesta vardagssysslorna utförs, och runt gården ligger ett antal små lerhyddor för olika ändamål- sovrum och förråd till exempel. Många hus är fyrkantiga, men även de gjorda i lera. Mellan de små klustren som utgör varje hus finns inga anlagda vägar. Det finns inga gatlyktor och inga avlopp. Det finns endast en toalett i området, vid skolan. Det kostar 10 pesewas att använda den, så de flesta går ned till dammen för att uträtta sina behov. Det ligger plastskräp överallt.
På vissa ställen har regnen tagit med sig mycket av sanden som utgör vägarna och lämnat ett dike mellan husen, där plast och glas ligger nedsköljt. Erosionen tar även med sig delar av husen, och därför sätter man ner pinnar, stenar och bildäck och annat för att förhindra att husgrunderna rasar ned i diket.E berättar att många här tycker det är lite pinsamt att bo i de här gamla husen. Det finns inget nationalromantiskt kring de traditionella byggmetoderna, trots att de här husen är kulturminnesmärkta på en del ställen. De flesta som bor här skulle nog flytta till ett nyproducerat cementhus om de kunde. Ändå är det något idylliskt över området. Det är lugnt och stilla, trafiken når inte in hit på de sandiga vägarna. Där vi sitter i skuggan under ett träd fläktar det skönt och utsikten över de runda hyddorna är vacker. Hela tiden kommer och går människor som hälsar. Från en träinhägnad bakom oss hör jag plötsligt grymtande läten, och när jag kikar in genom springorna ser jag de första grisarna sedan jag kom till Ghana. De är instängda och gömda för att inte störa för mycket – många i stadsdelen är muslimer, men förhållandevis många är även kristna.
Innan vi går blir vi bjudna på gröt och stora jordnötsringar –kulukuli. Barnen springer efter oss och ropar ”siliminga hello!” samtidigt som de håller ena handen mot örat som om de pratade i en låtsad mobiltelefon. Vi går ut på den asfalterade vägen som leder in till stan för att ta en taxi tillbaka. Några unga killar som säljer kontantkortskrediter för Vodafone hälsar och undrar vad vi heter och var vi kommer ifrån. De verkar inte hört talas om Sverige. ”Zlatan Ibrahimovic”, försöker vi. De skakar på huvudet. ”Zlatan – footballplayer!”, förtydligar vi. Men nä, det ringer ingen klocka. Antingen är Zlatan okänd här, eller så uttalar vi hans namn på fel sätt. Jag lämnar Bilpiela något förvånad över att JAG försökt använda en fotbollsspelare för att förklara varifrån jag kommer…
no ordinary cats 